Vägen till Eden och Paradiset.

Att läka är smärtsamt. Det är ingen dans på rosor och det krävs mod och styrka, jag inser det nu, nu när jag inte har något annat val än att stundvis vandra  igenom helvetet ännu en gång, fast denna gång har ändå känts annorlunda.
Sedan mitt första möte med Mama Ayahuasca i juli så har det varit en väldigt spännande tid. Jag har upplevt tillfällen av djup ångest för första gången i mitt liv, jag har gång på gång prövats och jag har mött skuggsidor av mig som jag inte ens visst att jag hade. Jag har gått in i kompression efter kompression, motstånd efter motstånd och fått träna på att stå upp för mig själv på helt nya nivåer. Jag har fått möta mina undermedvetna rädslor och tränats i att sätta kärleksfulla gränser. Gångerna är många när jag ångrat mig att jag följde hennes kallelse. Jag har ångrat att jag valde att helt kliva ur illusionen av livet och kliva in i en verklighet som är allt annat än det Matrix som vi kallar verkligheten.
Jag hade ingen aning om vad det var jag gav mig in på. Samtidigt så har känslan av att det var oundvikligt och att det fanns ingen annan väg varit starkare än all ångest och kramp inom mig. Det har med andra ord till och från varit en väldigt omtumlande tid där jag åkt berg och dalbana. Aldrig tidigare så har jag kunnat möta allt som sker inom mig med ett sådant fullständigt lugn och trygghet, jag har verkligen känt hur jag hela tiden varit buren och hur jag blivit guidad ett litet steg i taget. Jag har stått naken i rampljuset där det inte funnits någon som helst möjlighet att gömma mig. Del efter del av mig har lyfts upp och fått stå naken i ljuset, och ljuset har varit så starkt och så kraftfullt att det inte varit möjligt att göra något annat än ge upp, att totalt släppa alla motstånd och bara landa i acceptans. Jag har förbannat mig själv för att jag var naiv nog att tro att mitt möte Ayahuasca skulle förändra mitt liv. Förändrat mitt liv är bara förnamnet, hela min tillvaro håller på att förändras. Jag genomgår den största transformationen hittills i mitt liv (näst efter min födelse). Jag vänds ut och in och upp och ner, samtidigt som jag är buren, hållen och kärleksfullt tröstad. Jag har aldrig känt mig så trygg, samtidigt som jag aldrig har känt mig så rädd, och på samma gång känt en sådan glädje, tillit, tacksamhet och kärlek till livet, mig själv och min omgivning.
Just nu är det en mur som rasar inom mig. Den vittras sönder och lägger sig i en hög framför mina fötter och stäcker sig bort åt båda hållen så långt som jag kan se.
Synen och vyn som möter mig är magisk. Öppna fält, blå himmel, strålande solsken, dagg som gnistrar som diamanter i gräset, ljuvlig och mogen frukt som hänger i klasar från träden, blommor som sprider sin doft och färger som nästan bländar mig. Allt är så mycket klarar än tidigare, färgerna, dofterna och ljuden. Livet har tidigare legat lite som i en dimma, och nu har plötsligt dimman lättat och jag kan se klart! Jag har trätt in i Eden, rakt in i paradiset! Jag hör hur vattnet forsar ner för ett vattenfall i fjärran, jag hör hur fåglarna skriar långt uppe i skyn, jag kan höra bävrar gnaga på en trädstam, grodor, syrsor, vinden. Jag kan till och med höra hur en hjort betar på en äng.
Jag upplever nya nyanser av alla färger och mina sinnen är skärpta till max.
Jag blundar och njuter, andas med djupa andetag och känner hur jag ler.
Jag har anat denna plats under en längre tid, jag har känt att den funnits där, men muren har inte riktigt velat ge med sig. Den har under en längre tid vittrat och så sakta börjat rasa sönder, och det har funnits ställen där den har rasat helt och jag har fått glimtar av paradiset.
Jag virvlar runt i ren glädje med armarna högt upp i luften, skriker rakt ut av lycka, jag ler stort och känner hur tårarna rinner ner för mina kinder. Tårar av lycka och tacksamhet, men också tårar av sorg för hur mycket smärta som den lilla flickan inom mig burit på och tårar av lättnad för att vi äntligen har släppt taget om all den smärtan. Släppt taget om smärtan som har varit förknippad med att en pappa tragiskt omkom när flickan var barn, och troligen som ett sista minne och upplevelse lämnade efter sig känslan av att flickan inte betett sig från sin bästa sida och gjort pappan arg och upprörd. Skulden och skammen som flickan burit inom sig och tagit på sig ansvaret för hans död.
Känslan av att inte vara värd att älskas som flickan burit med sig hela livet, mönster och präglingar av att dras till män som på olika sätt inte kan leva upp till hennes förväntningar, män som hon lämnar eller som lämnar henne, för det är allt som den lilla flickan känt till.
Flickan har nu växt upp till en vacker och stolt kvinna, och för första gången i flickans liv så upplever hon tillsammans med kvinnan hur det känns att älska sig själv, verkligen villkorslöst älska hela sig själv, med alla skuggor, brister och fel och även också alla styrkor, skönheten och fantastiskt egenskaper som finns inom henne. Flickan känner sig äntligen värd att älskas, för nu älskar hon sig själv, och hon har äntligen kunnat förlåta sig själv för att hon under alla dessa år har burit på skulden, skammen och smärtan. Och det är först nu som flickan varit redo att förstå, först nu som flickan varit redo att förlåta, och först nu som hon varit redo för att älska, det är först nu som flickan, hand i hand med den vackra kvinnan är redo att beträda paradiset och leva resten av sitt liv där.
Muren har rasat och är just nu ett tydligt tecken och en påminnelse för den smärta som funnits, och med tiden så kommer resterna av muren att smälta in i omgivningarna, blommor och växter kommer att växa upp och blanda sig med stenarna. Jag ser på den rasade muren med kärlek och tacksamhet. Tacksamhet för att den har skyddat mig och flickan så länge, skyddat oss tills vi var redo.
Vägen till paradiset har gått genom smärta, förståelse, acceptans, förlåtelse och kärlek, för att till sist landa i en ny nivå av stolthet och självkärlek för och till den fantastiska kvinna som jag vuxit upp till, helt villkorslöst. Den lilla flickan inom mig har äntligen funnit frid.
Jag känner en sådan tacksamhet till Mama Aya för att hon så kärleksfullt guidar och håller mig, till mig själv för att jag har modet och styrkan att fortsätta vägen framåt, till min omgivning för all kärlek som jag möter och till mina nära och kära som alltid finns där och håller space för mig.
Det finns alltid nya nivåer och nya djup att utforska, och jag känner ett stort lugn inom mig inför framtiden. Jag har tid, jag behöver inte göra allt nu och på en gång, allt har sin tid och jag vill njuta av varje stund, och för att kunna göra det så krävs det ännu mera närvaro, medvetenhet, tillit, gränsdragningar, kärlek och mod än tidigare. Min uppgift här på jorden är stor, den är att lära känna mig själv, och jag är stor, så det kommer att ta mig hela mitt liv att uppnå mitt mål, och nu har jag förmånen att få vandra vägen genom paradiset, och njuta av dess frukt! Min avsikt är att njuta till max, och samtidigt inte glömma bort ödmjukheten och tacksamheten i för livet.
Namaste ?☯

Lämna ett svar