Livet bjuder på intressanta vändningar! / Life offers interesting turns!

Magiskt och intressant. De orden beskriver mitt liv. Vilket ord skulle du säga beskriver ditt?

Jag har nu levt som nomad i 10 månader, vilket betyder att jag inte har ett eget ställe att kalla hemma, jag bor där jag för tillfället sover, överallt och ingenstans är hemma för mig.

Jag älskar detta liv, det ger mig sååå oerhört mycket glädje och lätthet och jag älskar friheten i att åka vart jag vill och stanna så länge som jag önskar. Jag har nått nya nivåer av att gilla mitt eget sällskap, med ingen annan än mig själv att hänga med. Jag har nått nya nivåer i att uppleva och verkligen njuta av att vara ensam och fri.

Jag har på dessa 10 månader hittills besökt 15 olika länder och haft de mest magiska upplevelser och mött underbara människor, men jag börjar nu känna att jag inte kan ge platserna som jag besöker den uppmärksamhet och energi som dom förtjänar, jag börjar med andra ord bli restrött, eller upplevelsetrött.

Den ena upplevelsen avlöser den andra och jag känner hur viktigt det är att låta intrycken integreras mellan varven. Att återgå till någon form av rutiner och vardag för att låta intrycken och upplevelserna sjunka in. Att resa och leva på det sätt som jag valt innebär oxå ett stort ansvar, ansvar mot mig själv och de jag möter på min väg. Jag har ett ansvar för vilken energi jag sänder ut och ger till andra. Jag går mer eller mindre hela tiden runt i ett tillstånd av konstant förnöjsamhet. Jag är så nöjd, lycklig och tacksam över livet och vad det erbjuder och jag känner mig oerhört privilegierad som har skapat mig detta liv! Men samtidigt så känner jag att jag vill landa någonstans, jag behöver rutiner, vardag och jag behöver ha en fast punkt ett tag.

Att vara i stillhet, rutin, kanske till och med tristess är ett sätt att integrera. Jag inser att jag är en snabb och ivrig student som lär fort och jag är hela tiden redo att lära nya saker. Och i och med att jag lär mig så fort så skiftar min energi konstant och jag behöver ombyte och rörelse. Men det innebär också att jag däremellan behöver ta ansvar för att integrera. Att låta alla intryck, lärdomar och upplevelser landa in i kroppen, låta dom sjunka in och bli en del av mig. Så efter 10 månader på luffen börjar det bli dags för mig att stilla mig en period, att vara på en och samma plats mer än några veckor. Jag behöver finna mig en plats där jag kan packa upp väskan, där jag kan skapa rutiner och där jag kan göra vardagliga saker, det är mitt ansvar. Jag vet inte idag hur det ska se ut eller vart på planeten det kommer vara, jag vet bara att det är dags nu.

Jag är van vid att växa ifrån människor i min närhet, platser och upplevelser. Jag är i ständig rörelse i min energi, och det är så jag mår som bäst. Jag inser att den enda uppgift jag har här i livet är att lära känna mig själv och växa i min medvetenhet, och denna vetskap hjälper mig att förstå varför jag ibland växer ifrån situationer, omgivningar och människor som betyder mycket för mig, vilket kan göra det fruktansvärt smärtsamt att gå vidare, men likväl för mitt eget långsiktiga välmående alldeles nödvändigt. När jag lärt mig det som en plats, person, händelse, upplevelse med mera har att lära mig så är jag redo att gå vidare, rastlösheten pockar annars på och jag stryper min kreativitet och livsglädje, så att stanna när jag är när jag är redo att gå vidare är på sikt ogynnsamt för både mig och min omgivning.

Det är en ganska intressant insikt att allt jag gör här i livet är för att lära känna mig själv. Det är mitt enda syfte här på jorden och vad jag än gör så får jag varje sekund en djupare självinsikt än tidigare. Och ju mer jag lär känna mig själv och ju mer jag bejakar det jag upptäcker, desto mer kärlek känner jag inför livet, mig själv och min omgivning.

Jag älskar att vara i ett tillstånd av observation, både att observera det som sker i det yttre och det som sker inom mig genom att betrakta det yttre. Jag är grym på självreflektion och på att vara i stillhet, att tillåta tystnaden få tala och på att skapa space för mig själv. Jag trivs i mitt eget sällskap och får oftast de bästa svaren genom att lyssna inåt, på att lyssna till tystnaden inom mig. Där har jag kontakt med allt, där i spacet av tystnad finns alla svar.

Mitt liv som nomad kommer fortsätta, och genom varje dags upplevelser så lär jag mig att korrigera och navigera för att optimera min tillvaro och mina upplevelser, och nu har jag kommit till den punkt när det snart är dags för att ta den välbehövliga pausen, den paus som jag vetat om och haft som avsikt att ta hela tiden, fast jag har skjutit den framför mig. Jag är öppen för den optimalaste lösningen och min intention är att följa flödet. Vad som än blir kommer att vara det optimalaste ????✨

—————-

Magical and interesting. That’s the words that describe my life. What word do you choose to describe your life?

I have now lived as a nomad for 10 months, which means I do not have a place to call home, I live where I currently sleep, everywhere and nowhere is home for me. I love this life, it gives me soooo very much joy and ease and I love the freedom to go wherever I want and stay for as long as I wish. I have reached new levels of loving my own company, with none other than myself to hangout with. I have reached new levels of experiences and I really enjoy being alone and free.

In these 10 months, I have visited 15 different countries so far and I have had the most magical experiences and met wonderful people, but now I feel that I can not give the places as I visit the attention or energy they deserve, in other words, I’m getting travel tired , or experience tired. One experience resolves the other and I feel how important it is to let the impressions be integrated in between. To return to some kind of routine and everyday life to let the impressions and experiences sink in. Traveling and living in the way that I have chosen implies a great responsibility, responsibility to myself and to those I meet along the way. I have a responsibility for what energy I send and give to others. I’m more or less all the time in a state of constant pleasure. I feel so happy and grateful, happy and grateful about life and what it has to offer, and I feel extremely privileged that I’ve created me this life! But at the same time I feel I want to land somewhere, I need routines and I need a fixed point for a while.

Being in silence, routine, maybe even in boredom is a way of integrating. I realize that I am a fast and eager student who learns quickly and I am constantly ready to learn and experience new things. And as I learn so quickly, my energy constantly changes, and that is just what I need, I change and movement in my energy. But it also means that, in between, I need to take responsibility for integrating. To let all the impressions, lessons, and experiences enter the body, let them sink in and become a part of me. So after 10 months on the road, it’s time for me to settle down for a period of time, to be in one place for more than a few weeks. I need to find myself a place where I can unpack my bag, where I can create routines and where I can do everyday and ordinary things, it is my responsibility. I do not know today how it could itch should look or even where on the planet it will be, I just know it’s time now.

I’m used to growing apart from people in my vicinity, places and experiences. My energy is in constant motion, and that’s when I feel as best. I realize that the only task I have here in life is to get to know myself and to grow my consciousness, and this knowledge helps me to understand why I sometimes grow apart from situations, environments, and people that matters to me, which can make it terribly painful to move on, but for my own long-term well-being, it’s also absolutely necessary. When I learned what a place, person, event, experience, etc. have to teach and learn me, I’m ready to move on, the feeling of restlessness picks on me and my creativity and joy of life decreases, so to be ready to move on and to keep staying, is in the long term unfavorably for both me and for my environment.

It’s a pretty interesting insight that everything I do here in life is to get to know myself. It’s my only purpose here on earth, and whatever I’m doing, I get a deeper self-awareness than i had in the second before. And the more I get to know myself and the more I affirms what I discover, the more love I feel for life, myself and for my environment. I love being in a state of observation, both to observe what is happening in the exterior and what is happening within me by looking at and observing the exterior. I am awesome of self-reflection and being in silence, allowing silence to speak, and creating space for myself. I enjoy myself in my own company and I usually get the best answers by listening inwards, listening to the silence within me. There I have contact with everything, there in the space of silence, there are all the answers.

My life as a nomad will continue, and through each day’s experiences, I learn to correct and navigate to optimize my life and my experiences, and now I have come to the point when it’s time to take the well needed break, the pause I knew about and intended to take all the time, though I put it in front of me. I am open to the optimal solution and my intention is to follow the flow. Whatever will be, will be the best ????✨

Vägen till Eden och Paradiset.

Att läka är smärtsamt. Det är ingen dans på rosor och det krävs mod och styrka, jag inser det nu, nu när jag inte har något annat val än att stundvis vandra  igenom helvetet ännu en gång, fast denna gång har ändå känts annorlunda.
Sedan mitt första möte med Mama Ayahuasca i juli så har det varit en väldigt spännande tid. Jag har upplevt tillfällen av djup ångest för första gången i mitt liv, jag har gång på gång prövats och jag har mött skuggsidor av mig som jag inte ens visst att jag hade. Jag har gått in i kompression efter kompression, motstånd efter motstånd och fått träna på att stå upp för mig själv på helt nya nivåer. Jag har fått möta mina undermedvetna rädslor och tränats i att sätta kärleksfulla gränser. Gångerna är många när jag ångrat mig att jag följde hennes kallelse. Jag har ångrat att jag valde att helt kliva ur illusionen av livet och kliva in i en verklighet som är allt annat än det Matrix som vi kallar verkligheten.
Jag hade ingen aning om vad det var jag gav mig in på. Samtidigt så har känslan av att det var oundvikligt och att det fanns ingen annan väg varit starkare än all ångest och kramp inom mig. Det har med andra ord till och från varit en väldigt omtumlande tid där jag åkt berg och dalbana. Aldrig tidigare så har jag kunnat möta allt som sker inom mig med ett sådant fullständigt lugn och trygghet, jag har verkligen känt hur jag hela tiden varit buren och hur jag blivit guidad ett litet steg i taget. Jag har stått naken i rampljuset där det inte funnits någon som helst möjlighet att gömma mig. Del efter del av mig har lyfts upp och fått stå naken i ljuset, och ljuset har varit så starkt och så kraftfullt att det inte varit möjligt att göra något annat än ge upp, att totalt släppa alla motstånd och bara landa i acceptans. Jag har förbannat mig själv för att jag var naiv nog att tro att mitt möte Ayahuasca skulle förändra mitt liv. Förändrat mitt liv är bara förnamnet, hela min tillvaro håller på att förändras. Jag genomgår den största transformationen hittills i mitt liv (näst efter min födelse). Jag vänds ut och in och upp och ner, samtidigt som jag är buren, hållen och kärleksfullt tröstad. Jag har aldrig känt mig så trygg, samtidigt som jag aldrig har känt mig så rädd, och på samma gång känt en sådan glädje, tillit, tacksamhet och kärlek till livet, mig själv och min omgivning.
Just nu är det en mur som rasar inom mig. Den vittras sönder och lägger sig i en hög framför mina fötter och stäcker sig bort åt båda hållen så långt som jag kan se.
Synen och vyn som möter mig är magisk. Öppna fält, blå himmel, strålande solsken, dagg som gnistrar som diamanter i gräset, ljuvlig och mogen frukt som hänger i klasar från träden, blommor som sprider sin doft och färger som nästan bländar mig. Allt är så mycket klarar än tidigare, färgerna, dofterna och ljuden. Livet har tidigare legat lite som i en dimma, och nu har plötsligt dimman lättat och jag kan se klart! Jag har trätt in i Eden, rakt in i paradiset! Jag hör hur vattnet forsar ner för ett vattenfall i fjärran, jag hör hur fåglarna skriar långt uppe i skyn, jag kan höra bävrar gnaga på en trädstam, grodor, syrsor, vinden. Jag kan till och med höra hur en hjort betar på en äng.
Jag upplever nya nyanser av alla färger och mina sinnen är skärpta till max.
Jag blundar och njuter, andas med djupa andetag och känner hur jag ler.
Jag har anat denna plats under en längre tid, jag har känt att den funnits där, men muren har inte riktigt velat ge med sig. Den har under en längre tid vittrat och så sakta börjat rasa sönder, och det har funnits ställen där den har rasat helt och jag har fått glimtar av paradiset.
Jag virvlar runt i ren glädje med armarna högt upp i luften, skriker rakt ut av lycka, jag ler stort och känner hur tårarna rinner ner för mina kinder. Tårar av lycka och tacksamhet, men också tårar av sorg för hur mycket smärta som den lilla flickan inom mig burit på och tårar av lättnad för att vi äntligen har släppt taget om all den smärtan. Släppt taget om smärtan som har varit förknippad med att en pappa tragiskt omkom när flickan var barn, och troligen som ett sista minne och upplevelse lämnade efter sig känslan av att flickan inte betett sig från sin bästa sida och gjort pappan arg och upprörd. Skulden och skammen som flickan burit inom sig och tagit på sig ansvaret för hans död.
Känslan av att inte vara värd att älskas som flickan burit med sig hela livet, mönster och präglingar av att dras till män som på olika sätt inte kan leva upp till hennes förväntningar, män som hon lämnar eller som lämnar henne, för det är allt som den lilla flickan känt till.
Flickan har nu växt upp till en vacker och stolt kvinna, och för första gången i flickans liv så upplever hon tillsammans med kvinnan hur det känns att älska sig själv, verkligen villkorslöst älska hela sig själv, med alla skuggor, brister och fel och även också alla styrkor, skönheten och fantastiskt egenskaper som finns inom henne. Flickan känner sig äntligen värd att älskas, för nu älskar hon sig själv, och hon har äntligen kunnat förlåta sig själv för att hon under alla dessa år har burit på skulden, skammen och smärtan. Och det är först nu som flickan varit redo att förstå, först nu som flickan varit redo att förlåta, och först nu som hon varit redo för att älska, det är först nu som flickan, hand i hand med den vackra kvinnan är redo att beträda paradiset och leva resten av sitt liv där.
Muren har rasat och är just nu ett tydligt tecken och en påminnelse för den smärta som funnits, och med tiden så kommer resterna av muren att smälta in i omgivningarna, blommor och växter kommer att växa upp och blanda sig med stenarna. Jag ser på den rasade muren med kärlek och tacksamhet. Tacksamhet för att den har skyddat mig och flickan så länge, skyddat oss tills vi var redo.
Vägen till paradiset har gått genom smärta, förståelse, acceptans, förlåtelse och kärlek, för att till sist landa i en ny nivå av stolthet och självkärlek för och till den fantastiska kvinna som jag vuxit upp till, helt villkorslöst. Den lilla flickan inom mig har äntligen funnit frid.
Jag känner en sådan tacksamhet till Mama Aya för att hon så kärleksfullt guidar och håller mig, till mig själv för att jag har modet och styrkan att fortsätta vägen framåt, till min omgivning för all kärlek som jag möter och till mina nära och kära som alltid finns där och håller space för mig.
Det finns alltid nya nivåer och nya djup att utforska, och jag känner ett stort lugn inom mig inför framtiden. Jag har tid, jag behöver inte göra allt nu och på en gång, allt har sin tid och jag vill njuta av varje stund, och för att kunna göra det så krävs det ännu mera närvaro, medvetenhet, tillit, gränsdragningar, kärlek och mod än tidigare. Min uppgift här på jorden är stor, den är att lära känna mig själv, och jag är stor, så det kommer att ta mig hela mitt liv att uppnå mitt mål, och nu har jag förmånen att få vandra vägen genom paradiset, och njuta av dess frukt! Min avsikt är att njuta till max, och samtidigt inte glömma bort ödmjukheten och tacksamheten i för livet.
Namaste ?☯